måndag 4 november 2013

Med rätten att fördöma - om läskiga flickor och korkade vuxna


Tänk att några minuters tittade på ”American idol” gjorde mig så otroligt ledsen, upprörd och samtidigt stolt över en liten flicka jag aldrig träffat. Flickan Aaralyn skapar musik tillsammans med sin några år äldre bror Izzy. Han spelar trummar och hon äger mikrofonen.

TV-kameran zoomar in Aaralyn i sitt hem. Hon har en blommig klänning, sitter på sin säng och leker med dockor. Gör saker som förväntas av flickor. Stillsamt och pyssligt.

Nästa klipp – Aaralyn förvandlas, en mikrofon i handen, growlar, aggressivt och med en energi som går rakt in i magen. Hårt, brutalt och allt annat än sockersött. Och fantastiskt musikaliskt.

Mitt i det råa, oborstade finns en musikalitet där ingenting är falskt, men otämjt, vilt och på något sätt totalt kontrollerat av den lilla flickan.

Aaralyn är 6 år gammal.
Hon äger scenen, kräver sin plats.
Jag blir alldeles lycklig av att se henne!

Rättning i ledet flicka lilla!
Sedan kommer fördömandet. Tre av de fyra, vuxna, erfarna jurymedlemmarna dissar uttryckligen 6-åringen. Kallar uppträdandet för oljud. Säger att det är väl dags att lägga av med det här larvet nu. Att syskonen är en gimmick som inte längre borde uppträda.

Sågningen är total.
Av en 6 årig flicka som uppenbarligen gör det hon vill och som är allt annat än sockersöt. Nu blir krossad av juryn som istället uppmanar henne att sjunga ”Blinka lilla stjärna”. För varför skulle hon som flicka vilja sjunga något annat?

Och hon skulle ju kunna vara så söt – bara hon betedde sig på rätt sätt... På rätt sätt!

Flickor med aggressivitet är ”läskiga”
Till min stora förvåning har juryn blivit ett gäng vuxna mobbare som bestämmer agendan för vad som är feminint, maskulint, vad som är fint, fult och vad som är tillåtna beteenden, särskilt för en ”fin liten flicka”.

Mobbarna jobbar hårt för att få barnet/barnen att anpassa sig, smälta in i mönstret. De tycker sig ha en självklar rätt att göra det. För flickor med aggressivitet och pondus är ju ”läskiga”. Stävjas det som stävjas kan!

Att ifrågasätta förväntade roller
Just när en av jurymedlemmarna säger att hon tycker flickan är ”läskig” – att Aaralyn mest liknar Ossy Osborn och att det skrämmer juryn – ser jag ett blixtsnabbt, nöjt leende hos Aaralyn. Hon verkar fullt medveten om att hon ifrågasätter systemet – och är stolt över det. Det är en 6 årig flicka som ifrågasätter förväntade roller, som skrämmer vuxenjuryn.

Att vara 6 år, flicka och gå utanför normen ger vuxna rätt att utesluta, fördöma och sätta upp pekfingret. ”Rätta in dig i ledet, flicka lilla, se till att hålla dig i din rosa klänning, glittrande tiara, snälla lekar och söta sånger så kommer vi tycka om dig igen. Kanske...”

Den fjärde jurymedlemmen har en annan inställning och hyllar syskonen som nydanande. Han poängterar att Aaralyn inte bara sjunger, hon är också låtskrivare. Han lyfter barnen, boostar. Men han är ensam om att göra det, de 3 övriga fördömer.

Lämna över!
Min spontana reaktion till de 3 i juryn är ”Kissa och gå och lägg er!” Lämna över utrymmet till dem som är modiga nog att visa på fler sätt att vara människa.

Ni borde ha lyft den 6-årig flicka som visar att hon vill ha och kan hantera en större sfär än dockhörnan. Och ni borde ha lyft den bror som tycker det är självklart att dela den inställningen!

Genom att fördöma, har ni förverkat er rätt att vara jury!

Och Aaralyn & Izzy - you rock!


Mer bevis på det:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar