Med rätten att fördöma - om läskiga flickor och korkade vuxna

Tänk att några minuters tittade på ”American idol” gjorde mig så otroligt ledsen, upprörd och samtidigt stolt över en liten flicka jag aldrig träffat. Flickan Aaralyn skapar musik tillsammans med sin några år äldre bror Izzy. Han spelar trummar och hon äger mikrofonen.

TV-kameran zoomar in Aaralyn i sitt hem. Hon har en blommig klänning, sitter på sin säng och leker med dockor. Gör saker som förväntas av flickor. Stillsamt och pyssligt.

Nästa klipp – Aaralyn förvandlas, en mikrofon i handen, growlar, aggressivt och med en energi som går rakt in i magen. Hårt, brutalt och allt annat än sockersött. Och fantastiskt musikaliskt.

Mitt i det råa, oborstade finns en musikalitet där ingenting är falskt, men otämjt, vilt och på något sätt totalt kontrollerat av den lilla flickan.

Aaralyn är 6 år gammal.

Hon äger scenen, kräver sin plats.

Jag blir alldeles lycklig av att se henne!

Rättning i ledet flicka lilla!

Sedan kommer fördömandet. Tre av de fyra, vuxna, erfarna jurymedlemmarna dissar uttryckligen 6-åringen. Kallar uppträdandet för oljud. Säger att det är väl dags att lägga av med det här larvet nu. Att syskonen är en gimmick som inte längre borde uppträda.

Sågningen är total.

Av en 6 årig flicka som uppenbarligen gör det hon vill och som är allt annat än sockersöt. Nu blir krossad av juryn som istället uppmanar henne att sjunga ”Blinka lilla stjärna”. För varför skulle hon som flicka vilja sjunga något annat?

Och hon skulle ju kunna vara så söt – bara hon betedde sig på rätt sätt... På rätt sätt!

Flickor med aggressivitet är ”läskiga”

Till min stora förvåning har juryn blivit ett gäng vuxna mobbare som bestämmer agendan för vad som är feminint, maskulint, vad som är fint, fult och vad som är tillåtna beteenden, särskilt för en ”fin liten flicka”.

Mobbarna jobbar hårt för att få barnet/barnen att anpassa sig, smälta in i mönstret. De tycker sig ha en självklar rätt att göra det. För flickor med aggressivitet och pondus är ju ”läskiga”. Stävjas det som stävjas kan!

Att ifrågasätta förväntade roller

Just när en av jurymedlemmarna säger att hon tycker flickan är ”läskig” – att Aaralyn mest liknar Ossy Osborn och att det skrämmer juryn – ser jag ett blixtsnabbt, nöjt leende hos Aaralyn. Hon verkar fullt medveten om att hon ifrågasätter systemet – och är stolt över det. Det är en 6 årig flicka som ifrågasätter förväntade roller, som skrämmer vuxenjuryn.

Att vara 6 år, flicka och gå utanför normen ger vuxna rätt att utesluta, fördöma och sätta upp pekfingret. ”Rätta in dig i ledet, flicka lilla, se till att hålla dig i din rosa klänning, glittrande tiara, snälla lekar och söta sånger så kommer vi tycka om dig igen. Kanske...”

Den fjärde jurymedlemmen har en annan inställning och hyllar syskonen som nydanande. Han poängterar att Aaralyn inte bara sjunger, hon är också låtskrivare. Han lyfter barnen, boostar. Men han är ensam om att göra det, de 3 övriga fördömer.

Lämna över!

Min spontana reaktion till de 3 i juryn är ”Kissa och gå och lägg er!” Lämna över utrymmet till dem som är modiga nog att visa på fler sätt att vara människa.

Ni borde ha lyft den 6-årig flicka som visar att hon vill ha och kan hantera en större sfär än dockhörnan. Och ni borde ha lyft den bror som tycker det är självklart att dela den inställningen!

Genom att fördöma, har ni förverkat er rätt att vara jury!

Och Aaralyn & Izzy - you rock!

Mer bevis på det:

Ideella uppdrag – business för företagare Krösus eller goda förebilder?

Ponera att du har ett starkt samhällsengagemang. Att du livet igenom har engagerat dig ideellt i mänskliga värderingar och rättvisefrågor. Många timmar, veckor och månader av obetalt jobb i diverse föreningar. Massor av slit men också väldigt roligt!

Under år med hög belastning såsom småbarnsår, kanske som ensamstående med barn och låg inkomst har du fortsatt med ditt engagemang. Så stort är drivet, behovet av att se, agera, förändra.

Livet går och du inser att du vill göra något med ditt engagemang och din kunskap. Du öppnar eget. Du jobbar mer än någonsin men du gör det du vill och är bra på. Du jobbar för att skapa förändring. Ditt samhällsengagemang och det faktum att barnen flugit ut, gör att du lägger ännu fler timmar på ideellt arbete. För att det är viktigt för dig. För att du vill göra skillnad.

Du lyckas engagera fler, både företagare och andra, att jobba med rättvisefrågor. Det är då det händer

Du som tidigare setts som en engagerad person, en person som vill göra världen bättre för fler, blir helt plötsligt sedd som en närig företagare.

Det muttras. Pratas bakom ryggen. Det ges vinkar till till andra engagerade, till media. Om företagaren. Som tar plats. Alltför stor plats. Det trots att du är samma jag som du alltid varit.

Ditt ideella engagemang är plötsligt mindre värt. Kanske inte något värt alls? Att du är styrelseledamot i en ledande förening som handhar rättvisefrågor nonchaleras eller rent av tystas medvetet.

Vad är det som gör att den ideella tid du lägger ner som företagare, är mindre värd eller t o m anses som något du gör utifrån ”girighet”? Varför värderas ditt ideella engagemang som att ”du egentligen är ute efter något mer än alla andra”? Antaganden och påståenden som väldig sällan eller aldrig skulle ske om du är anställd eller studerande.

Och gäller det alla företagare? Förmodligen inte. Om du som advokat eller ICA handlare engagerat dig i rättighetsfrågor hade du nog ansett gå i bräschen.

Så min fråga är: Vilka företagare kan jobba i ideella sammanhang och i så fall – på vilket sätt?  

Boys will be boys

Bild från Sudanshriners.com "the Sudan suits"

Jag står i köket och har jobbat som en tok hela dagen. Vi ska tillsammans laga mat, de unga vuxna och vi mindre unga vuxna. De två unga kvinnorna undrar vad som behöver göras och jag, med viss militär ådra, berättar. Det betyder att det finns något för alla att göra.

Tjejerna sätter igång direkt, så också jag och min brabo. Efter en lagom stund kommer den unge vuxna mannen in, tittar runt på alla och säger skämtsamt ”Det finns visst inte plats för mig här – vad synd” och vänder på klacken för att lämna köket. Jag blir blixtarg och och ur min mun ramlar ilsket ”Hur gammal är du egentligen”? Den unga vuxne blir lite överrumplad och muttrar något om att i alla fall vara yngre än min brabo.

Själv blir jag överraskad av min omedelbara reaktion. En sak har jag i alla fall lärt mig – om jag reagerar så betyder det att något känns fel för mig. Väldigt mycket fel. Och efter ett tag kom jag på vad det var. Min reaktion berodde på för stor erfarenhet av män som smiter.

Alla våra släktträffar. Kvinnorna i köket. Männen som umgås, pratar, sittande och väntade på maten, kaffet eller vad det än må bara. Oavsett ålder, oavsett om de yngre anser sig vara jämställda i sina relationer, så sitter männen där och konverserar och kvinnorna står i köket.

Jag har sagt ifrån och oftast blivit bemött med ett flin alternativt att de lite håglöst burit ett uppläggningsfat från en plats till en annan. Och dessa skämt. Alltid dessa djävla skämt. Skämt som går ut på att männen kan smita och inte behöver ”nedsänka” sig till att utföra vissa sysslor. Kvinnogöra. Kärringjobb.

Som när en av mina nära manliga släktingar står och plockar in i diskmaskinen och säger ”Passa på att ta ett kort nu för det här händer inte ofta” (ooops - titta jag gör kvinnogöra). Eller vad sägs om den här: ”Jag är så dålig på matlagning att min fru måste koka upp tevattnet först så jag bara har att värma på det”.

Detta är män som i sina yrkesliv tar sig själva på stort allvar. Och som andra tar på stort allvar. Men de har alltid utrymmet att ha frihet från vuxet ansvar.

De har alltid möjlighet att anamma ”boys will be boys”.

Det här kan ju ses som ganska oskyldigt. Men... 

Kan vi titta på övriga beteenden och reaktioner som har med detta att göra?

För några dagar sedan kunde vi läsa rubriker om några män som prejade en kvinna med ett litet barn av vägen. ”Ungdomligt oförstånd”, ”det måste handla om unga män”, ”förmodligen fulla” - for det nog igenom mångas huvud. Det visade sig att föraren var 29 och inga droger var involverade.

Själv blev jag fascinerad och skrämd över att ingen satte ord på vad det var. Hatbrott. En kvinna, dvs en ”underordnad”, tar sig fräckheten att köra om de som har ”makten” - dvs männen. Alltså ska hon straffas. De prejar henne av vägen. En kvinna med ett litet barn ska sättas på plats.

Om detta hade hänt och det hade varit en person med annan etnicitet/annan hudfärg som suttit bakom ratten – hur hade det definierats? Om det hade varit en person som blivit utsatt utifrån sexuell läggning/orientering? Båda hade benämnts som hatbrott. Nu blir en person utsatt utifrån sitt kön och då finns helt plötsligt benämningen hatbrott inte med.

Boys will be boys.

Nu åker även männens bil av vägen i deras syfte att sätta kvinnan på plats. Synden straffar ibland sig själv. Men budskapet är fortfarande tydligt – kvinnor ska inte tro att de kan vara på manliga arenor. Som att kunna köra bil fortare än en man.

Under den tid jag var ambulanssjukvårdare råkade jag ut för samma sak. Vi har hämtat en sjuk person och det är bråttom till sjukhuset. Jag kör, blåljus och sirener är på, när jag ska köra om en bil. Bilen håller undan som sig bör tills jag ligger jämsides och mannen som kör ser att det är en kvinna bakom ratten. Då trycker han gasen i botten.

En ambulans med blåljus och sirener betyder som alla vet, utryckning. Vi försöker rädda liv. Den här personen blir så störd av att en kvinna kör att han är beredd att riskera livet på sig själv, de han har i bilen samt två ambulanssjukvårdare och en svårt sjuk person.

Boys will be boys.

Nu gick det bra. Ambulansen har rätt bra tryck i sina motorer och jag inte minsta fobi mot gaspedaler.

Våld, makt och kontroll utan att behöva ta ansvar är alla uttryck för en hegemonisk maskulinitet.

En hegemonisk maskulinitet är en del av den heteronormativa normen där män är de som styr och kvinnor förväntas vara undergivna männen. Där ”boys will be boys”. Vilket konkret betyder att män har viss frihet från ansvar när de behagar. Medan kvinnor inte har det.

Fåniga skämt i köket är ett uttryck för just det. Ingen kvinna skulle någonsin komma undan med det. Hon skulle ses som lat eller bara märklig som inte hjälper till/tar ansvar.

Att dra dåliga skämt som handlar om att slippa ansvar är bara ett sätt att visa olika villkor för män och kvinnor.

Om DU gör det – är du en del av systemet där kvinnor förtrycks.

Over and out.

Egensinnighetens straff är döden...

Don´t think! Ur "Liftarens väg till Galaxen" Planeten där spadar slår om du tänker. 

”Det var en gång ett barn som var egensinnigt och som inte gjorde som hennes mor önskade. Därför älskade Gud henne inte och lät henne dö i sjukdom. Ingen doktor kunde hjälpa flickan och hon dog fort. När familjen sänkte ned henne i graven och jorden spreds över henne, såg de hur hennes lilla arm sträcktes upp. De tvingade då ner armen igen och spred färsk jord över den. Men armen fortsatte komma upp. Modern gick då och hämtade en käpp och slog ner armen. Efter det kom inte armen upp mer och barnet tvingades att vila under jord. Allting blev normalt igen”. (Fritt efter: Das eigensinnige Kind, bröderna Grim)

Sagan berättar om det egensinniga och trotsiga barnet som måste tuktas av samhället. För att ordningen ska återställas. För att allt ska bli ”normalt”.

En hemsk saga! Eller är det bara en saga? Hur ofta älskas egensinniga flickor och kvinnor? Som går mot strömmen, säger det de ser och upplever? Och gör annorlunda.

Jag vet inte hur många gånger jag som ung fick höra att om jag bara ändrade mig på olika vis, ”lugnade ner mig lite”, inte pratade t ex om orättvisor (för det bara VAR så) – skulle jag vara en mycket bättre dotter, elev, flickvän osv. Jag har t o m i fullvuxen ålder, närmare de fyrtio, blivit tillsagd av en man att han tyckte mer om mig när jag var ”behaglig”.

Behaglig!?! Vem fan kan bestämma något sånt.

Behaglig betydde i det här sammanhanget att jag förväntades vara passivt kvinnlig, titta och lyssna beundrande och inte ha en enda åsikt själv. Hålla käften och vara söt, typ. Just kombinationen hålla käften och vara söt har aldrig riktigt funkat för mig.

Ärligt talat blir jag ännu förbannad. För vem var han att diktera mitt sätt att vara?

Samma person tyckte inte att det var lämpligt att min dotter spelade en mansroll på en barn-/ungdomsteater. Min dotter hoppade av som protest och trots att han bad om ursäkt och ville att hon skulle komma tillbaka i ensemblen hade hon fått nog. Egensinne? Integritet? Etik och moral?          You bet.

Många gånger tycker jag att egensinne är just – en stor dos integritet. En stor dos av tankar och funderingar kring vad som är rätt och fel. Och mod nog att hitta egna vägar när omgivningens syn inte stämmer överens med vad som känns rätt i själen.

Själv är jag väldigt sällan otrevlig, jag lyssnar och bemöter människor. Men jag är inte ett leende mähä utan har egen vilja och driv. Jag kommunicerar det jag tycker och tänker. Är verkligen sinnesbilden av en behaglig kvinna/person en leende robot utan hjärna?

Jag är den där egensinniga flickan i sagan. Som tur är har jag inte haft en mamma med en käpp. Inte heller jag har använt käpp på mina barn.

Vi behöver mer egensinniga människor. Som påvisar orättvisor, ruckar gamla mönster och som visar på flera olika sätt att vara och leva.

Vi behöver fler uppsträckta händer och mindre käppar. Vi behöver fler perspektiv, mer öppenhet och mer glädje. Om gud/samhället/jante vill ha en skock viljelösa får, tycker jag vi får undervisa om behovet av mångfaldsrekrytering med hen. I'm m first in line.

PS: Tack till Sara Ahmed för inspiration
PS II Om hur ont det kan göra att tänka när omgivningen kräver att du inte gör det: http://www.youtube.com/watch?v=NnG4lpcn9aM

Glamour, nätstrumpor och normer

Bild från Dunst.dk Ramona Macho 

En magisk kväll! Oscarsteatern tar emot publiken med röda draperier, guldgula lampor och med en vacker kvinna med korsett och svepande ögonfransar.

Det ligger daller i luften. Jag känner publikens förväntan; på att bli roade, rörda och berörda.

In kommer primadonnan. En glittrande Lill-Babsperson med guldlamé. Omgiven av leende dansöser med smäckra ben, nätstrumpor och röda munnar. Det andas sexualitet, glitter, glamour och gala. Det är vad som gäller i musikalen La Cage Aux Folles. 

Vad är då som gör att publiken sitter här med en kittlande känsla av det lite förbjudna?

Föreställningen visar på män som lever med män. Den visar män som transar och/eller är transpersoner. Den visar Primadonnan – den mest feminina, nyckfulla, egotrippade och ändå mest kärleksfulla av dem alla. Och primadonnan är man.

Jag älskar den här musikalen för att den bryter normer. Och ryser för att den förstärker normer.

Jag fnissar förtjust när fadern utbrister: ”Min son är hetereo! Usch så hemskt! Vad har jag som gjort för fel som fått en son som är intresserad av KVINNOR”.

Berättelsens huvudpersoner är ett bögpar där en är ”mannen” och den andra är ”kvinnan” och tillika primadonnan.

Runt det älskande bögparet finns de sexuellt lössläppta trans/gaymännen och en heterosexuell kvinnan (en sk faghag) som är över hövan nyfiken och skvallrig.

Självklart kommer det in en moralens väktare här i form av en rigid heterosexuell man. Och jag behöver väl inte säga att han är rigid när det gäller ALLT. Särskilt allt som är roligt: sexualitet, champagne och nöjen.

Dock smälter den rigide då primadonnan kopplar på all charm och beundran som finns och riktar den mot honom. Lite problematiskt blir det när han inser att denna primadonna visst inte är kvinna, utan man...

Här finns schabloner i överflöd – om sexualitet, kön och artisteri. Men det finns också hjärta, sorg, glädje och acceptans.

Jag blir berörd när Primadonnan sorgset sjunger ”Jag är som jag är”. För vi har väl alla någon gång blivit ifrågasatta i det vi uppfattar vara vårt jag? Av känslan att inte accepteras, av att inte få vara/känna/agera på det sätt som är vi. Vi har varit ledsna, känt oss kränkta och rest oss igen. Och till slut, i bästa fall, struntat i de människor som inte accepterar och hittat de som uppskattar oss. På riktigt. På djupet. Med hjärta.

Jag blir också berörd när sonen berättar vem som verkligen är hans mor och att det råkar vara en man - en primadonna. Att föräldraskap är mer än kropp. Att föräldraskap handlar om närhet, förtroende och åtaganden.

Och kyssen. Att i slutet av en föreställning få se två män kyssa varandra. I kärlek, i närhet och mot alla odds. Det gjorde mig glad.

Men bryter föreställningen normer på djupet? Nej, egentligen inte.

Den säger lite styvmoderlig att visst får ni homosar komma in om ni agerar, tänker, känner utifrån våra föreställningar och i förlängningen beter er som ”vanliga” heterosar.

Utmanar den? Inte särskilt mycket. Den heterosexuella tvåsamhetsnormen styr och t o m kanske förstärks. Föreställningen visar inte på alternativa sätt att leva. Den visar på tvåsam lycka med barn.

Kanske är det vad samhället klarar?

En relation som bryter mot den heterosexuella tvåsamheten kan accepteras om den beter sig precis likadant, även om det är samkönade relationer. Gärna med ett barn i centrum.

Själv hade jag velat se flera bottnar från HBTQ communityt: som olika slags relationer, olika transpersoner än de som vanligtvis skildras, kvinnor - gay och bisexuella. De där grupperna som så ofta osynliggörs - jag vill höra deras röster och berättelser.

För övrigt vill jag ha ett par nätstrumpor med söm.

Käften & söt, tyst & lydig - var en man!

Året var 1978. Eller 1977. Jag gick på högstadiet i Hemse, på södra Gotland. Modet var väldigt tajta jeans. Med betoning på tajta. Den dagliga morgonrutinen gick ut på att åla på sig jeansen, det vill säga: lägga sig på golvet, dra in magen och hålla andan medan en drog upp dragkedjan.

Rutin nummer två var att omedelbart knäppa upp gylfen när en kom hem och då äntligen ta dagens första ordentliga andetag. Men vad gjorde det! Tajta jeans var sexigt och snyggt!  Aldrig hade jag en tanke på att ha ett annat plagg. Som lösare jeans eller, hua – kjol! Nej, kjol fanns inte på kartan. INGA tjejer bar kjol. Mer än möjligtvis på skolavslutningen, inte annars.

Sedan kom dagen när KJOLEN tågade in i mitt liv. Det började med att en tjej  i parallellklassen, vi kan kalla henne Lovisa,  kom med kjol i skolan. Lovisa och jag var på intet sätt vänner. Jag vet ärligt talat inte ens om vi hälsade på varandra. Vi hade ingen schism eller så, vi hade nog bara ett gemensamt ointresse av varandra.

Lovisa äntrar skolan med kjol. En ljus kjol med hängslen. Hon var inte en tjej som tog plats, tvärtom. Lugn och tyst. Men med sin kjol väckte hon uppmärksamhet. Hos killarna. Hela dagen drog de upp hennes kjol. Vart hon gick var de, drog upp den, garvade över att de kanske fick en glimt av underkläder. En hel djävla dag av trakasserier. Dagen efter kom hon i byxor.

Det var då jag blev arg. Riktigt heligt förbannad. Skulle killarna sätta agendan för vad tjejer har på sig? Hell no. Samma dag säger jag till min mamma att jag behöver en kjol. Nu.

Jag glömmer den aldrig. KJOLEN. Den var väldigt rutig. Mycket färg. Och knästrumpor till. Förskräckligt ful tycker jag idag men jag hade en MISSION.

I tre veckor slogs jag varje dag. Killarna gick på, sa taskiga saker, kommenterade mitt utseende och framför allt – de slet i min kjol. Jag sparkade mig fri när de var flera, slog (förlåt mig mina barn – ibland får man slåss)  och delade ut en och annan örfil.

Efter tre veckor infann sig lugnet. Jag kunde gå i korridoren utan att någon rörde mig/min kjol. Det var då ytterligare några tjejer vågade sig på att ha kjol.

Nu tänker ni – coolt! En förändring – tjejerna fick ha vilka kläder de ville! Nej då. De andra tjejerna fick kjolarna uppdragna, trakasserade utifrån sin klädsel och framför allt utifrån att vara kvinna. Och de flesta gav upp.

Men jag fick vara ifred. Jag bråkade, jag slogs. Jag var för besvärlig (story of my life). Kontenta: Anna fick ha kjol men inte de andra tjejerna. I protest.

***

En studiekamrat jag hade på Stockholms Universitet är kurd och turkiska.Vi kan kalla henne Letya. Letya berättade för mig att hennes mamma började bära slöja på gamla dagar. Religiösa motiv tänker ni säkert. Absolut inte. Mamman var ateist, precis som Letya. Att mamman började bära slöja berodde på att just den kurdiska slöjan hade varit förbjuden att bära i över 100 år. Att vara kurd i Turkiet har inneburit förtryck under lång tid. Slöjan var en protest.

***

En pojke, 11 år gammal, hittar en dag en klänning på H&M. Han tyckte den var jättefin och föräldrarna accepterade både inköpet och att han bar den. I skolan var acceptansen inte fullt så stor. I dagar, veckor skreks det ”bög” efter honom. Han trakasserades dag ut och dag in. Såväl skola som föräldrar försökte hantera  mobbningen men glåporden fortsatte hagla.

Blev killen knäckt? Gav han sig? Inte en chans. Jag skulle bli förvånad om han inte blev ledsen, trött och modlös mellan varven. Men han verkade drivas av samma känsla som jag; ”vem har rätten att bestämma vad jag ska ha på mig? Efter ett antal veckor fick mobbarna ge upp. Och kanske, hoppas jag, fick just den här skolan en ny, lite mer tillåtande norm. Efter det att hans klädval blivit en protest.


***

Kläder kan vara mycket. De kan användas för spegla grupptillhörighet, för att visa vår identitet (eller den vi vill vara) och de kan vara en protest.

I efterhand inser jag att det var ett slags systerskapskänsla som fick mig att agera som jag gjorde. Det gjorde mig fruktansvärt förbannad att en grupp killar tyckte sig ha rätt att bestämma över någon annans klädsel, i det här fallet Lovisas.

Intressant är att vissa kläder, särskilt de som visar på femininitet, ofta ses som ”svaga”. Inget kan vara mer fel. Min rutiga kjol var motstånd. Letyas mors slöja var motstånd.  Och en 11-årig killes klänning blev motstånd.

Motstånd som mycket väl kan vara början till nya normer. Början till förändring. Kjolen, slöjan och klänningen kan vara starkare än vapen.

Vem kan ta sig rätten att välja vad andra ska bära för kläder? Det frågade jag mig då och det frågar jag mig nu. Sanningen är nog att det finns ett antal personer och regimer som anser sig ha den rätten.

Vad tänker DU ta på dig idag?

Maktlösa män och Karlakarlar

Att våga se sanningen
Nu skrivs det spaltmeter om näthat. Men det är intressant hur fort fokuset ändrades. Från att lyfta kvinnors utsatthet på nätet och det kvinnohat som frodas, kom fokuset att riktas på männen. Frågan om de maktlösa och kränkta männen har nu blivit en debatt där resonemangen i mångt och mycket känns igen i från sammanhang där mäns våld mot kvinnor, våldtäktsmål och mobbingsituationer dryftas.

Förståelse...
Flera har velat lyfta bort ansvarsfrågan från männen. Eller, som de säger, skapa förståelse för varför män agerar som de gör. Ett antal skribenter och politiker har hittat en förklaringsmodell till varför män hotar kvinnor att få basebollträn/knivar uppkörda i underlivet. Likaså varför männen kallar kvinnorna för tillmälen som hora, uttalar sig kränkande om kvinnornas utseende, berättar att de ska se till att kvinnorna ska munknullas, våldtas och sedan mördas. Som pricken över i hotar de att också ge sig på familjen, barnen.

En för enkel förklaring - vanmakt och frustration
De i debatten som försvarar männen har en enkel förklaring. Män känner sig frustrerade. Maktlösa. Kränkta. Männen har inga ventiler för sin frustration. De upplever vanmakt. De är män som har svårt att förklara sina känslor med ord (!).
När Uppdrag gransknings reporter konfronterade män med deras hot och hat mot kvinnor på nätet kom, föga förvånande, dessa lama försvarstal:

”Det var ju bara skrivet i stundens hetta” eller
”Det var ju inte så illa menat” och
”Andra skrev ju också”.

Just de här uttalandena har skribenter menat visa på att männen inte förstår vad de utsätter sin mottagare för. I de här fallen kvinnor.

Den har vi hört tidigare
Har vi hört den här typen försvar och bortförklaringar förut? Jo då. I en mängd sammanhang. Vid mobbning eller när kvinnor tvingas till sex mot sin vilja eller vid första örfilen/slaget.”Jag visste inte vad som hände. Jag blev så arg/upphetsad/upprörd”. ”JAG FÖRSTOD INTE.”

Jag vågar hävda att detta är skitprat! Klart de förstår! De vill skrämma, sätta sig i respekt, skaffa sig makt. Och. De anser sig ha en självklar rätt att göra det. Utifrån sin position som män.

Från vänster till höger och så lite i mitten
Det mest intressanta är vilken bredd den här förklaringsmodellen har. Det är många som visar förståelse för männens ”utsatthet”. Jag ser förståelse i alla samhällsklasser och i olika politiska riktningar. Männen ”blir förstådda” och försvaras bland vänsteranhängare, mittpartier och högern. SD förklarar att de nu måste gå ut och representera de hårt arbetande, SVENSKA männen; de som trängs undan i samhället. De som måste hävda sig för att finnas. De som faktiskt byggde landet. Många av dem som inte ser sig som politiska anhängare – nickar också och säger ”det är inte ok men vi måste förstå att de inte menar så illa”.

Det är de andras fel
Olika grupper av män skyller på att det är de där ”andra” männen. De där dåliga, inte schyssta. Som av en ren händelse kommer alltid de ”dåliga” männen från andra grupper än den egna. Vita män skyller på de med invandrarbakgrund. Icke-vita män skyller på andra etniciteter än den egna. Medelklass skyller på arbetarklass. Arbetarklass skyller på missbrukare. Alla skyller på alla.

Män, kvinnor och upplevelse av makt(löshet)
Det vi vet är att det är män som skriver. Män i olika åldrar, från olika samhällsklasser, olika etnisk eller religiös bakgrund. Deras idé om sig själva är uppenbar. De är ”överhet” i relation till kvinnor. Deras beteende kan omöjligt bara förklaras med utsatthet utifrån en samhällelig underposition.

För om det handlade om en samhällelig underposition borde vi se lågutbildade invandrarkvinnor ute på nätet som skriver hatbrev så fingrar och ögon blöder. De borde kasta brandbomber på sina belackare. De om några, vet vad det innebär att inte ha makt. De om några vet hur maktlöshet och vanmakt känns. Det här är kvinnor som ofta blir utsatta för kränkningar. Ofta bara utifrån att vara kvinnor med annan etnisk bakgrund än den svenska.

Hur kan det vara att män väljer våld, både fysiskt och språkligt? Medan kvinnor som oftare blir utsatta för kränkning, inte tar till våld?

Farliga resonemang när det handlar om våld...
Lars Jalmert är mansforskare och docent i pedagogik vid Stockholms Universitet. Han har forskat om våldsamma män. Jalmert menar att många gånger relateras mäns våld, oavsett om det är riktat mot en livspartner eller mot andra män, till ord som ”heder” och behov av ”ta tillbaka makten”.

Ett "offer" blir ansvarsbefriat
Precis som i den här debatten, väljer vi ofta att förklara mäns våld med att de upplever vanmakt och maktlöshet. Enligt Jalmert är sådana begrepp mindre bra eller t o m direkt felaktiga när det gäller mäns våld. Risken blir att männen som begår våld då blir offer i stället för förövare. Genom att bli offer - blir de ansvarsbefriade.

Det handlar om strukturer
Jalmert menar också att genom att använda ord som vanmakt och maktlöshet är risken stor att våldet/beteendet blir kopplat till individen, när det i själva verket handlar om en samhällsstruktur.

Han menar att mönstren i mäns individuella upplevelse av kränkning och deras behov av hämnd går att se i manskulturens, nationers och organisationers agerande. Det handlar m a o inte om individen utan snarare om en global struktur.

Varför använder inte kvinnor våld?
Vad är det då som gör att kvinnor i oerhört mycket mindre utsträckning använder våld, trots att de oftare blir utsatta för kränkningar?

Jalmert menar att det kan bero på att kvinnor utgår ifrån att de inte har makt och aldrig har haft det. Upplever du dig inte ha makt, finns det inte så mycket att försvara. Medan en situation där en person anser sig ha viss makt och upplever att makten tas ifrån den, ofta leder till våld.

Slutligen
Därför säger jag... lägg ansvaret där det hör hemma. Män. Skärp er! För fan.
Och låt mig slippa biologiska förklaringar. De gör mig bara trött.

Månggifte, misshandel & en dos smygrasism

Uppdrag granskning har nu gjort två mycket uppmärksammade undersökningar där de ville visa på det kvinnoförtryck som frodas i landets moskéer. De lyckades. 

Flera av imamerna (som smygfilmas) avråder kvinnor som blir misshandlade och/eller våldtagna av sina män att gå till polisen. Kvinnorna fick tydligt veta att de inte fick neka till sex eller motsätta sig att mannen skaffar sig fler fruar. 

Kvinnorna skuldbeläggs fast de är offer och får ofta råd som går ut på att de ska underkasta sig för att göra mannen lycklig (underförstått att han då inte behöver slå eller våldta).

Konstaterande: det fanns ett utspritt kvinnoförtryck. Det fanns också motsatsen, där en imam säger att han anser att kvinnan själv väljer vad hon vill göra: om hon vill gå till polisen ska hon göra det. Han stöder det beslut hon än tar.

Ute och cyklar

Det finns två saker jag reagerar starkt på. Det ena är att man i programmet (speakerrösten) jämställer månggifte med misshandel. Vid flera tillfällen lyfts kvinnomisshandel och månggifte som i direkt relation till varandra. Och då tycker jag att man är ute och cyklar!

Det andra är att islam framställs som en (mer) fundamentalistisk religion än kristendom. Det, trots att det i programmet finns troende muslimer som efterlyser en blågul islam utifrån svenska värderingar och lagstiftning.

Fruktsallad med bitter eftersmak

Som jag ser det blandar programmet ihop päron och äpplen och slänger in en och annan apelsin också. Det skulle kunna bli en god fruktsallad men den dryper av bittermandelolja så resultatet smakar ärligt talat skit!

Att jämställa månggifte med misshandel ser jag som ett rasistiskt uttryck. Problemet är inte månggifte. Problemet är en ojämn maktstruktur där männen bestämmer. Att gifta sig med fler behöver inte per automatik vara kvinnoförtryck.

Samtliga relationsformer där en person har lägre status och bestämmanderätt utifrån konvention, är förtryck. Det kan ske i tvåsamma relationer och i flersamma. 

Jag anser att samtliga i en relation, oavsett kön, hur många som än är involverade, ska ha rätten att välja vem och hur många just de vill gifta sig med.

Jag fascineras och för all del, irriteras av detta fokus på månggifte/flersamhet som något negativt . Och jag vädrar rejält med morgonluft för SD och andra med rasistiska värderingar. Ologiska resonemang som spelar på känslor och traditioner är ju en del av mönstret vid krig och försök till etnisk rensning.

Sopa rent framför egen dörr?

Varför inte sätta den här undersökningen i relation till kristna religiösa samfund? Det har tidigare i media beskrivits hur ett antal kristna samfund (bl a Jehovas vittnen, Frälsningsarmén, Katolska kyrkan m fl) har gått förbi samhällets lagar, genom att själva, internt i sin organisation, hantera bl a våldtäkter och pedofili.

Flera av dessa samfund använder sig av ”äldreråd” som består av äldre män (så klart). Äldreråden anses vara överhuvudet i församlingen och deras ord står över svensk lag. Därför behöver man aldrig dra in polisen.

Fruktansvärda övergrepp som kan fortgå. Gärningsmannen ber om ursäkt i rådet, botas med bön och är sedan fri att fortsätta.

Fundamentalism
Det hela handlar om en enda sak – fundamentalism. Och fundamentalism är av någon anledning alltid sammanlänkat med en manlig överordning. En kan fundera på varför...

Vi borde prata om problemet med fundamentalism istället för som nu: religion utifrån kristendom eller islam. Det finns lika goda kålsupare (läs förtryckare/rädda människor/stora egon) i samtliga led. Medan andra i sin religiösa tro strävar efter ett mer jämlikt och medmänskligt levnadspatos.

Så sluta blanda ihop rent känslomässigt uppburna värderingar och titta på den verklighet som existerar! Ta dig förbi idéen om män som naturligt överordnade och att det endast finns ett sätt att leva tillsammans. Sanningen är att det finns andra sätt att tänka och leva på. 

Förbi vår bekvämlighetszon

För ett tag sedan såg jag ett program om en man som levde med två kvinnor. Kvinnorna hade även de en relation till varandra. Aha! Tänker många. Den manliga drömmen! Tänk att en man får ha sex med två kvinnor och kanske rent av SAMTIDIGT! Denne man sa:

”Alla tror att det är en dröm att leva med två kvinnor. Sanningen är att jag aldrig kan smita! Jag är tvungen att möta mig själv hela tiden. För du kan glida undan om en person säger att du gör något fel men om två säger det...Då kommer du inte undan.”

Underförstått: han väljer att leva i en relationsform som knuffar honom ur sin bekvämlighetszon hela tiden. Hur många vågar det?

Inte skitnödiga patriarker i alla fall. Och inte andra rädda människor heller.

Att spela på känslor

Nu stormar det kring centerns förslagsprogram. Oavsett vad man tycker om Centern har de tagit fram förslag som i stort handlar om individuell frihet och mindre statlig inblandning i privatlivet. Djäklar vilket liv det blev!

Jag fascineras av att media väljer att använda ord som ”månggifte”. Det är inte ett ord som används i förslaget. Förslaget går ut på att man ska få gifta sig och leva med vem man vill och hur många man vill. Det handlar om att individen själv ska få bestämma över hur de egna relationerna ska se ut. Inte staten.

Trots att media på senaste tiden haft fokus på polyamorösa relationer, dvs relationer som innefattar fler än två personer och som kan innehålla kärlek och sex mellan fler än två, väljer man att prata om ”månggifte”. Man väljer bort ord som polyamorösa äktenskap och flersamhet. T o m DN använder ordet månggifte (senast i gårdagens tidning), trots att de haft en hel artikelserie om just polyamori.

Varför?

Min känsla är att man använder sig av följande debattrecept:

• En dos moralism (älska bara en person annars är du en slampa/opålitlig person/mansgris)
• en skopa rasism (den grupp vi normalt känner till som har månggifte är ju muslimer)
• rädsla för förändring (så här har det alltid varit och så ska det förbli).

Att ord är känsloladdade och skapar bilder vet vi. Genom att använda ord som månggifte skapar man en stereotyp bild – den patriarkale mannen med flera underdåniga kvinnor.

Det kanske är dags för motbilder? Motbilder som existerar inom polyamorin.

Det finns kvinnor som lever med flera män. Det finns konstellationer med triader – dvs en man, två kvinnor eller två män och en kvinna där samtliga delar både sex och kärlek med varandra. Det finns en oändlig mängd variationer av relationer som för de inblandade är kärleksfulla, nära och livsviktiga.

Men deras relationer räknas inte av pressen. Du ska älska en och endast en (förutom om det handlar om barn, vänner, släkt och föräldrar – då har vi helt plötsligt en förmåga att älska fler).

Personligen förstår jag inte varför ekonomi och kärlek behöver hänga ihop. Det borde vara ett aktivt val att bestämma med vem vi vill dela vår ekonomi.

Att staten genom äktenskapet kontrollerar vår ekonomi är ett förlegat sätt att se som är sammankopplat med ett äldre samhälle där äktenskapet var en ekonomisk överenskommelse i första hand.

Centerns förslag ligger i tiden. FI gick i bräschen med ett liknande förslag 2005 och då skrek löpsedlarna  ”FI vill ha bigami”!

Så varför pratar vi inte om vad innehållet i förslaget står för? Varför målas det upp en väldigt ensidig bild där journalister är dåligt pålästa, alternativt nonchalanta och använder ord som borde vara bortrationaliserade sedan länge?

Det är nästan så jag väntar på att någon ska börja använda ord som ”homofil” och ”onanist”. Ord som vi idag inte vill använda för att de visar på ett förlegat synsätt där man såg homosexualitet respektive onani som sjukdom och/eller moraliskt fördärv.

Jag väljer mitt liv och mina relationer. Dem ska staten ge fan i. 

Over and out.

Ps. Väntar med spänning på resten av Alliansens uppvaknande. Jag tror vi inom något år kommer se förslag på en annan äktenskapsbalk. Optimist? You bet. ds