måndag 27 augusti 2012

Lek. Dödsallvarligt!


Som människor har vi ett behov av lek, lust och lite spänning. Vad vi upplever som spänning och lek kan skifta från person till person. För någon är det att titta på bingo-lotto (med eller utan egen bricka), för andra är det att byta jobb, hoppa fallskärm, spela datorspel, lajva,utöva sport eller flirta.

Vad är lek? Och varför förknippas den med barn och som något ”barnsligt”som vi egentligen kan vara utan? Lek som lyxartikel typ. Jag tror leken är livsviktig. Och att det finns en mängd olika sätt att utöva lek.

Leken kan användas för pröva olika världar. Som barn kanske jag leker: familj, tjuv och polis, kull. Nedkokat handlar den om olika roller och relationer. Hur förväntas en tjuv vara? En polis? En pappa? Ett barn? Olika roller, olika kläder, olika ageranden.

Sedan kommer då tonåren. En tid när man ofta gör allt för att inte leka av rädsla för att inte tas på allvar, inte få vuxenstatus. Fast visst innehåller tonårstiden en massa testande av olika roller? Vilket i sig är lek. En ganska allvarlig lek för att testa oss fram till vad som ska bli vårt vuxna jag. Vi prövar och omprövar våra föreställningar. I bästa fall pågår den processen som ett ifrågasättande av våra föreställningar livet ut.

Jag vet att sexualiteten spelade en viktig roll för mig för att bli definierad som vuxen. Idag undrar jag varför. Jag fick på många sätt ta ett vuxenansvar som ingen tonåring ska behöva ta beroende på att det fanns en missbrukare i familjen. Idag kan jag tänka att det var vuxet nog.

Tonårstiden var i sig en märklig mellanvärld. Å ena sidan skulle man som tonåring utforska ett område som man erfarenhetsmässigt hade noll koll på, samtidigt som man förväntades ”veta” allt. Sex är dessutom omgärdat av en massa föreställningar. I kvadrat. Och en sak visste vi, där i slutet av 70-talet att ”sex på riktigt” var penetration. En man penetrerade en kvinna. Punkt. Tillåt mig en liten gäspning här *gäsp*

Verkligheten var rätt trist mot alla kärleksnoveller som jag läste på den tiden. Själv blev jag av med den s k oskulden (som dessutom inte existerar) i baksätet på en ford och det var ungefär lika upphetsande som att operera bort tonsillerna utan bedövning. Men jisses vad jag kände mig vuxen!Så någon nytta gjorde väl den erfarenheten antar jag.

Det var först många år senare jag kom på att den första gången jag hade sex inte alls var då, utan betydligt tidigare. Men eftersom det inte var normativt, penetrerande sex räknades det inte. Ett försiktigt, trevande, spännande och sensuellt möte med en jämnårig kvinna fastnade inte i mitt medvetande som sex. Märkligt. Och så vanligt. Jag har åren igenom mött många män och kvinnor vars första sexuella trevande erfarenheten har varit just samkönad. Då är det ju inte sex! Eller?

Jag tror att sexualiteten ofta( i bästa fall) handlar om lust att utforska och är en del i processen att bli vuxen. Sedan kan jag önska att tonårstiden hade lite vidare perspektiv på relationer och sexualitet. Då hade jag kanske hoppat fordscenariet och gjort något mer kuligt.

Kontenta: lek är viktigare och allvarligare än man kan tro. Det kan handla om att ta reda på vem vi är och vem vill och kan vi vara. Här spelar våra normer och förställningar roll. Våga bråka med det ”självklara”!

För övrigt finns det lekforum som jag fullständigt älskar. Upplevelsefester som Wisbymaskeraden. Ett ställe där traditionella normer bryts och leken tar fart, bland unga som gamla. Vad sägs om ”magi” som norm? Vilken roll och vilka relationer vill du skapa i magins värld? Trollstav, drake eller blixt?

Jag tror jag vill vara farlig. För det verkar roligare än att vara snäll. I alla fall för en kväll. 

Ps: Bilden är gjord av Åsa Ardin Kedja. Gudinnebenådad konstnärinna på ön. ds



måndag 20 augusti 2012

Lycklig förälder? Jo hej.


När barnen var små fick man höra floskler tills öronen nästan ramlade av: Passa på att njuta! Snart är de stora! Hur lätt var det att njuta med bajsblöjor, kolik, vattkoppor och välmenande (?) svärföräldrar som gav mig krupp på sekunden? Hemlagad barnmat, sylta, safta. Jo, då. Jag gick på delar av husmorsmyten. Fast det har gått över. Med råge.

Sedan blev barnen tonåringar. Vissa av dem med butterhet och visst svårmod. Gitarrspelande och skrivna texter om livets elände. Andra med smäll i dörrar, allehanda dramatiska utspel, spring på stan och kopiösa mängder smink. För att inte tala om alla förstörda badrumstapeter. Svart hårfärg säger jag bara. Svart hårfärg. Det kan finnas viss koppling till svårmodet här. Alternativt rocker-style. Njutning? Nja... 

Nu är de alla snart utflugna och vuxna. Och livet är på ett sätt friare. Våra relationer också. Men det finns saker som faktiskt var lättare när de var mindre. Som att trösta. Fy vad mycket svårare det är när barnen faller som vuxna, är ledsna eller har ont i själen! Här hjälper inte att blåsa på knät eller torka tårar.

Inte heller hjälper det att veta att smärta är en del av livet. Ofta en del som gör att man växer som människa. Där livet efteråt blir så mycket bättre än innan. Jag vet det. Ändå är hjälplöshetskänslan som förälder ofantlig. För att inte tala om skulden som kommer som ett brev på posten. Eller snarare som spammail i kvadrat. För nog känner man sig som förälder alltid skyldig? Ett par: vad gjorde jag för fel/kunde jag gjort annorlunda far i alla fall genom mitt huvud. Vi tar på oss skulden fortare än spamet säger ”ping” i inboxen. 

Njuta. Vara lycklig. När är man det i föräldraskapet? Jo, när man snusar på sin bebi som lugnt somnat i famnen. När det lilla barnet skrattar för första gången - så där kvillrande hjärtligt att man inte kan låta bli att skratta själv. När man somnar i soffan med en massa ungar runt sig vid fredagens disneyfilm. När man samlar hjärtan-stenar och fossiler på stranden. När man sitter med svarthåriga och piercade tonåringar, har familjeråd och de har slutat rulla med ögonen (över mammans töntförslag om familjeråd) och säger ”vår familj är bra för vi kan prata om allting”. Lugnet som infinner sig efter man grälat klart och faktiskt förstår den andre. I alla fall lite grann. När det nästan vuxna barnet säger ”jagälskardig” som ett ord i telefon innan vi lägger på.

Då tänker jag att njuta, vara lyckliga, det kan vi bara i små stunder. Livet handlar nog om att samla dessa små stunder lite tätare. Lite som att göra pärlhalsband. Ju mer vi övar på att trä pärlor, ju fler, längre och mer varierande pärlhalsband kan vi göra.

Lycklig förälder. Jo du!
I alla fall ibland...

torsdag 16 augusti 2012

Mindfulness & schizofreni




Att oroa sig för saker som ändå inte går att styra är verkligen slöseri på energi och tid. Och ändå gör jag det! Gång efter annan.

Nu har jag legat vaken åtskilliga nätter och funderat över hur vi ska ordna boende till sonen i Kiruna. Och jag har gjort allt man kan göra. Förutom att åka dit, i klädd plakat och megafon och skrika: Ropen skalla- bostad åt alla! Eller nåt sånt...

Jag har lagt ut förfrågningar på facebook, köat i över ett år på Kirunabostäder, satt in annons på blocket och läst andras annonser. Resultatet har varit minst sagt nedslående. Så i förrgår kväll kom annonsen med stort A; 3 rok, centralt och med helt ok hyra. Kastade mig på telefonen och ägarinnan berättade att hon hade flera som skulle se, vissa som erbjudit att betala 3 månadshyror i förskott osv.

Tänkte jag då – Det är kört? Inte en chans. Jag förklarade läget – son med kompis behöver boende och så var jag bara jag. Och det funkade! Vi har liknande behov – ägarinnan studerar, precis som sonen – samma tidsperioder och min upplevelse är att vi kände förtroende för varandra. Trots att jag gjorde klart att jag inte kunde betala mer än en hyra i förskott. Sådär som är brukligt.

So far so good. Sedan kom det här med andrahandskontrakt som ska godkännas av föreningen. Det torde inte vara några som helst problem men jag känner ändå nervositet. Det är bråttom – skolan börjar om en vecka. Resor ska bokas och bagage ska packas och saker ska flyttas.

Vad gör jag då? Sover ordentligt så jag orkar röja det som behöver röjas? Näe då. Jobbar till sent, stupar i säng vid midnatt och vaknar efter några få timmar och tänker på allt som måste göras. Allt som jag inte KAN göra förrän inflyttningsdatum är helt bestämt. Dvs – jag måste vänta en dag, kanske två. Bra där! Att ligga vaken på natten för något jag ändå inte kan styra.

Ibland funderar jag över varför jag å ena sidan är fullt övertygad om att allt  i alla fall det mesta) är möjligt samtidigt som jag oroar mig för struntsaker. Det känns lite schizofrent.

Mindfulness. Jag undrar om man kan få det inopererat i hjärnan? Gärna i chipform.

måndag 13 augusti 2012

Idag börjar mitt bloggliv. Jag vågar nog lova mycket tankar kring relationer och människor. Och smått pornografiska naturbilder från Gotland där jag bor...

Idag funderar jag mycket på hur människor säger en sak men agerar en annan. Och att jag då förväntas lyssna på vad de säger. Inte på vad de gör. Måste jag säga att jag mestadels är en besvärlig människa som tar in hela bilden? Dvs jag väger in ord och agerande i min "ekvation".

När det kommer till matematik pratas det mycket om "ren" logik. Om du inte får ihop alla delar i ett tal, stämmer förmodligen inte din uträkning eller så har du fått fel uppgifter.

För mig är det exakt samma sak med relationer. Vår inställning till relationer ser dock inte ut på samma sätt som till matematiken. Här laddar vi känslor med ...känslor och föreställningar om känslor. Som just icke logiska.

Om jag har en vän som hävdar att han/hon ÄLSKAR att gå på teater men som varje gång jag föreslår en teaterkväll kommer med skäl för att  inte gå - är det då verkligen så att personen gillar gå på teater? Eller försöker min vän upprätthålla något den vill vara/förväntas känna osv?

Om jag har en partner som säger sig älska mig men som samtidigt försöker kväva allt jag tycker är roligt, blir sur när jag ska träffa mina vänner, känner sig hotad när jag vill göra nya saker, vill kontrollera vad jag gör, vem jag umgås med osv - är det kärlek?

I min värld är det inte det. Kärlek för mig är inte "bara" en känsla. Det är också att "göra".

Kärlek är för mig något som förutsätter både känsla och aktiv handling, oavsett om det handlar om en partner, barn eller vän. Kärlek är att starkt känna för och bidra till utveckling för någon vi ser som unik.

Det är här (kärleks)matematiken kommer in. Om någon säger en sak och agerar en annan kanske produkten av uträkningen inte är kärlek utan kontrollbehov, en dold agenda av något slag eller rädslor.

Och det är något helt annat än kärlek.