Om att vara snäll...

Vad innebär det att vara snäll? Är det att alltid hålla med – klappa medhårs? Eller är det att också ifrågasätta och ibland ställa krav som känns väldigt jobbiga?

För mig innebär ”snäll” att ibland ställa krav som gör att personen kan utvecklas. Utveckling kräver ofta att man gör sig av med beteenden, ibland människor, som hämmar. Något som inte är smärtfritt.

Jag fostrade min far en gång i tiden. Min far var alkoholist. Han drack i perioder och var då inte en särskilt trevlig person.

Den nyktra pappan var en känslig person och han har lärt mig mycket. Han lärde mig våga känna, lita på mina känslor, prata om dem och jag kände mig alltid älskad. Den onyktra pappan var lite som att möta Mr Hyde.

Jag var väldigt tydlig med att jag inte hackade i mig Mr Hydes närvaro. När min far ändå gick över gränsen genom att ringa på fyllan, hota omgivningen med våld och annat smått och gott, markerade jag med att säga: Nu räcker det. Jag har inget mer att säga dig. Sedan pratade jag inte med honom på ett år. Trots att han bad (jag lade på luren) och hans ”fjälla” bönade (luren åkte på även här) gav jag mig inte. Jag hade fått nog.

Ett år av tystnad. Ett år där jag hann bli gravid och föda barn innan jag tog upp kontakten igen. Då grät pappa av lycka. Han slutade med sina fyllesamtal till mig och lugnade ner sig betydligt.

Men många tyckte jag var hemsk. Vara gravid och inte prata med sin pappa!

Men var jag hemsk? Vad är mest kärleksfullt? Att markera och ge en person möjlighet att ändra sig? Eller att låta ett destruktivt beteende fortgå vilket troligen leder till att all kärlek till personen kommer dö?

Jag har funderat mycket på de förställningar vi har kring olika slags relationer både när det gäller att vara ”snäll” och att ställa krav. Markeringen mot min far hade för många varit fullkomligt självklar om det hade handlat om en vän. Om en vän betett sig som min far gjorde, hade folk KRÄVT att jag aldrig mer skulle ha med personen att göra. Jag skulle förmodligen också förväntats avsky den personen för resten av livet.

När en familjemedlem sviker eller beter sig destruktivt tycker omgivningen i o f s att det är hemskt. Samtidigt förväntas vi förlåta väldigt extrema beteenden inom just familjen, vilket skapar en mängd möjligheter för destruktivitet.

Att förväntas att i familjens namn alltid acceptera föräldrars eller vuxna barns beteenden, gör t ex att missbrukande personer ges ett alldeles för stort utrymme att fortsätta sitt missbruksbeteende. Helt enkelt för att man är släkt.

Snacket om att blod är tjockare än vatten och till det hänvisa till släkt tycker jag är rena nyset. För släkt kan lika gärna vara min alldeles egen skapade släkt. Det kan handla om nära vänner, att ”adoptera” andra föräldrar, syskon. Släkt behöver inte nödvändigtvis betyda blodsband.

Mitt hemska (eller kärleksfulla) beteende gäller också mina vuxna barn. Om jag ser mitt barn ha ett destruktivt beteende och jag vill hjälpa mitt barn att ändra sitt liv, skulle jag klippa kontakten om det vore så att det var det som behövdes för att barnet skulle få syn på vidden av sitt beteende.

Självklart med öppenheten att finnas där om beteendet tas tag i/ändras.

Jag ser inte att det är kärleksfullt att låta omgivningen leva destruktivt. Jag kan kanske inte hindra en människa att göra det. Men jag kan välja att inte vara en del av det beteendet. Det kan kräva att man bryter kontakten. Ibland för ett kortare tag och ibland för hela livet.

Jag kan förstå smärta i livet. Jag kan på många sätt förstå destruktiva beteenden. Det jag har svårt att förstå är människors fördömande om man visar ”tuff kärlek”. För vem älskar mest? Den som inte vågar/vill/orkar ta tuffa beslut eller den som på riktigt bidrar till en förändring?