Har du någonsin varit med om att
känslor fullständig förlamat dig? Eller känsla av att du rör dig
i sirap? Allt går i slowmotion.
Själv är jag logisk, en
känslomänniska (litar på mina känslor) och väldigt rationell.
Vilket betyder att jag är väldigt bra på att vara cool i mycket
stressade situationer.
Ofta tycker jag att det värsta, de där
förlamande känslorna, kommer senare. I det akuta handlar man snabbt
och rationellt. Men sedan - när det akuta stillats och det där
andra måste tas i, då tar allt tvärstopp. Det kan handla om rent
praktiska saker som helst plötsligt blir väldigt känslomässigt
jobbiga. Det kan handla om telefonkontakter, möten och samtal. Om
sånt som ”måste” göras/tas i. Och helt plötsligt går allt i
ultrarapid!
När jag är mitt i saker jag upplever
jobbiga - det kan handla om allt från privata bekymmer till
säljsamtal, kan jag få den där förlamande sirapskänslan. Som är
just – en känsla. Men djäklar vad den påverkar min kropp och
mitt agerande!
En klok kvinna sa en gång: Svälj den
största grodan först! Det vill säga: gör det jobbigaste först.
Det är ofta en bra taktik. Jag är bra på att greppa den där
enorma grodan (eller kanske det ibland rent av är en padda) och
svälja den. Vips åker resten av grodorna med i bara farten.
Och ibland. Sitter grodeländet kvar i
halsen. Du sväljer och sväljer och den försvinner inte. Vissa
grodor är mer hårdsmälta än andra....
Det är då man behöver mentala
strepsils. Alternativt en hagelbössa mot halsgrodor. Ofta kommer
strepsils/hagelbössorna i form av människor som ger dig ny input
och/eller styrker dig på olika sätt.
I goda relationer turas vi om att vara
mentala strepsils, bollplank eller påhejare.
Precis som negativa känslor påverkar
oss kroppsligt, gör positiva känslor det också. Hur lätt känns
inte kroppen efter ett gott skratt och hur varmt känns inte hjärtat
när du delar nära upplevelser med någon du tycker om?
Vi kan också få kroppen att känna
glädje genom att göra. Genom rörelse; att promenera i skogen,
dansa till musik vi tycker om eller genom att måla en tavla. Jag
vet hur skönt det känns när stegen bara flyter under ett
aerobicpass och munnen bara ler. Och ler. Och ler.
Energin fylls på. Tankar kroppen.
Kroppen och själen med alla sina
känslor är sammanlänkade. (Sorry René Descartes – din teori med
åtskiljande av kropp och själ funkar inte) Lite natur,
grodstrepsils (bra vänner/människor) och en och annan dans är nog
de bästa botemedlen när det kommer till förlamande känslor.
Och champagne förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar