torsdag 8 september 2016

Att få de barn man förtjänar


Häromdagen såg jag och en vän den nu ganska gamla men underbara filmen ”Den tatuerade änkan”. Den handlar Ester, en medelålders kvinna som en dag får nog av sitt äktenskap där hon förväntas sköta arbete och hem samt vara en god mormor och farmor. Hon lämnar familjen för att leva ut sina drömmar. Ester blommar och hennes män med henne! För ja, hon skaffar sig flera män.

Esters dotter är inte särskilt förtjust över mammans leverne och beter sig som den egocentrerade människa hon är. Det vill säga: ganska vidrigt. I en filmsekvens frågar sig Ester: Måste man älska sina barn? Den där förbjudna frågan. Måste man älska sina barn?

Att inte älska ett eller flera av sina barn skuld och skambeläggs betydligt mer än om du inte älskar dina föräldrar. Normen i föräldraskapet innebär att du förväntas älska ditt barn oavsett vad barnet gör och hur gammalt det är. Du förväntas alltså också älska dina vuxna barn även när de beter sig vidrigt. Som förälder förväntas du stå där. Älska. Förlåta. Och älska igen. För i slutänden är det ändå du som står med skulden. ”Vad gjorde du för fel”? För det vet ju alla att allt har med uppväxten att göra. Att det har med dig som förälder att göra. Eller?

Man får de barn man förtjänar”. Hur ofta har jag inte hört det? Förmodligen har jag själv uttalat det någon gång när barnen var små. För ofta var de orden nog menade som en komplimang. Som att tala om att någons barn är fina.

Men vad betyder orden i förlängningen? Som om du har ett barn som beter sig annorlunda eller är annorlunda? Eller när barnen växer upp och går mot vuxenlivet/ blir vuxna och inte beter sig schysst? När är du som förälder fri från ansvar? Blir du någonsin frikopplad från ”förtjänst” eller skuld när det kommer till dina barn?

Det finns trasiga familjer med allt från drogmissbruk till känslokyla. Det finns människor som växt upp i dysfunktionella familjer. Familjer där föräldrar drogat, misshandlat, begått övergrepp, förnedrat eller låtit andra förnedra sina barn. Och där barnen ändå blivit inkännande, ansvarstagande vuxna. Har de föräldrarna ”förtjänat” sina barn?

Och det finns barn som vuxit upp med kärlek och respekt men ändå blivit ”hardcore bad asses” som vuxna. Vem har förtjänat barn som manipulerar eller ljuger, stjäl, slår sönder familjen eller rent av mördar någon? Vem förtjänar det?

Nej, sanningen är att man inte måste älska sina barn. Lika lite som en måste älska sina föräldrar. Kan vi inte bara lägga ner det där snacket om att ”förtjäna”? Vi som gör vårt bästa, älskar våra barn och ibland ändå står med ett vuxet barn och tänker ”var kom den här personen ifrån? Ska vi gå runt med skuld? Fastän det inte finns några spår av de värderingar som vi förmedlat och jobbat för?

Mitt svar är: nej. När en individ är vuxen är den vuxen.

Man måste inte älska sina vuxna barn. Lika lite som man måste älska sina föräldrar. För kärlek är inte bara en känsla. Det är också handling. Samt att vilja och verka för någons utveckling. Finns inte kärlek på dessa premisser är det inte kärlek.









måndag 6 juni 2016

Ljud – en fråga om etik och moral(ism)?


En, varm ljummen sommardag satt jag i en trädgård. Det var långt ut på landet, fåglarna kvittrade och en traktor brummade på avstånd.

Då jag hörde det. Ljudet. Först lite tyst. Sen lite högre. Och sen riktigt högt.

Det kändes välbekant men ändå inte. Efter att tag förstod jag. Någon hade sex i huset bredvid och hade uppenbarligen inte stängt fönstret. Där satt jag, i en trädgårdsmöbel och några meter bort hade grannen alltmer högljutt sex.

Vad jag gjorde? Blev generad? Inte ett dugg, Jag satt kvar med min kaffekopp, ensam i en solvarm trädgård, log lite och tyckte det kändes rätt mysigt att höra hur några förlustade sig och verkade må bra.

Några dagar senare läste jag i tidningen om ett par som blivit anmälda av sin grannar för högljutt sex. Men de blev inte fällda eftersom de inte varit högljudda alltför sent på dygnet.

Det fick mig att börja fundera kring detta med ljud och om hur vi ser på ljud, vad som får höras och när. Normer kring ljud helt enkelt.

Gräl i landet lagom
När vi människor grälar hemma bakom stängda dörrar är det ok med en viss volym, så länge det inte hörs alltför väl och inte allt för länge.

Samma gräl i trädgården eller på gatan blir däremot suspekt. Att visa känslor offentligt, särskilt sådana vi ser som negativa, blir ”fult” och ”okontrollerat”.

Gräl och sex har vissa likheter. Dvs – vi förutsätter att de sker och ska ske men de ska absolut inte synas/höras utåt.

Elefantsteg och kissande
Så har vi de andra ljuden. De vi hör men kanske inte talar om. Jag som bor i lägenhet hör ett antal olika ljud från grannen.

T ex vet jag inte hur många gånger jag väcks av att grannarna över som går hårt i golvet. Med hårt, menar jag HÅRT. Det låter som att hela deras liv är frustration och allt ska ut när de går upp. Lite som att ”om jag ska lida ska fan hela världen göra det också”. Jag behöver m a o ingen väckarklocka.

För övrigt hör jag när de går på toa också. Det låter ungefär som om jag sitter vid en sån där porlande fontän vid någon hipp uteservering. Skillnaden är att jag vet att det inte är en porlande fontän. I alla fall inte en sådan man tycker är fin nog att visa upp i trädgården. (Sen förmodar jag att grannen under också hör mitt strilande men elefantfötterna tror jag hen slipper.)

Skavande ljud respektive ljud en får tåla
Vilka ljud är ok? När förväntas vi känna skam för de ljud vi åstadkommer? Och framför allt: när anser vi ljud vara så störande att vi tycker att vi kan säga till eller rent av anmäla grannen?

Jag tror att vissa ljud skaver mer än andra. Ljud som har med sex att göra; knarrande sängar, ljudliga orgasmer skaver definitivt. Och skulle dessa ljud dessutom upprepas, kanske t o m flera gånger om dagen (notera att jag skriver dagen nu – inte natten) tror jag ett antal personer skulle se det som otroligt störande och värt att anmäla.

Men skulle en granne någonsin kunna säga: Hördu, kan du vara snäll och sluta klampa i golvet? Vet du om att det hörs när du kissar? Och då bli tagna på allvar i sina klagomål? Knappast.

Omgivningens reaktion skulle bli: bor du i lägenhet får du stå ut med vissa ljud. Dessa ”vissa ljud” har dock inte med sex att göra. För när det kommer till sexljud har folk en helt annan uppfattning.

”NÄ MEN GUD SÅ JOBBIGT! Menar du att de har sex kl TVÅ på EFTERMIDDAGEN? Så att det HÖRS?”

Underförstått – de som har sex så att det hörs borde skämmas. Vad får höras? När förväntas vi känna skam? Och varför?

Konsekvenser
Nu handlar det här lite mer än om förväntningar, skam och moral(ism). Kyrkans gamla påbud om skamfylld sexualitet och t o m petande i hur (vilka ställningar) och med vem (”rätt” kön, ”rätt” relationsform) verkar leva vidare i detta. Och det får faktiskt konsekvenser.

Sex, kanske särskilt den som låter, gör bra saker för och med oss – hormonellt (endorfiner, oxytocin mm), känslomässigt (närhet, lugn), för att inte säga bättre syresättning och blodgenomströmning i de flesta kroppsdelar. Varför ska den begränsas? Det är ju helt OK att låta när man tränar?

Konsekvensen av att begränsa sex blir sämre hälsa, sämre livskvalitet och sämre relationer. (Förutom då kanske till de störda grannarna.)

Om vi hade samma tänk runt toalettbesök skulle urinvägsinfektionerna rusa i höjden. Att vara tvungen att hålla tillbaka vid urinering kan göra att urin står kvar i blåsan. Det är inte en bra grej – det vet alla som jobbat i vården och/eller råkat ut för blåskatarr.

Vad är rimligt?
Vad och vem har rätt att sätta gränser för vår sexualitet? Är det inte dags att fundera lite kring vilka ljud som stör och på vilka premisser? Jag vill ha en konsekvensanalys, gärna baserat på hälsoeffekter!


Ps: Själv blir jag hellre väckt av grannar som har en trevlig (sex)stund på morgonen, hur högljutt som helst, än att de låter som en elefanthord som ska gå till attack mot en flock lejon. Ds  

torsdag 21 januari 2016

Det där med kramar


Idag är det kramens dag. Och det är ju trevligt. Det har sedan 1970-talet med införandet av ”du-reformen” och synsätt som omfamnar "love, peace and understanding" vuxit fram en etablerad kramkultur i Sverige.

Redan i morgonsoffan på TV4 pratades om vad som händer fysiologiskt vid kramar. Alla dessa ”måbra” hormoner som sätter i gång. Oxytocinet flödar! Kramar dämpar din existensiella ångest! Härligt! Härligt! Härligt!

Sedan var det detta med hur lång en kram ska pågå, för att hormonerna ska flöda. För att få riktigt bra hormonpåslag ska kramarna vara minst 10 sekunder, minsann! Redan efter 2-3 sekunder börjar våra kroppssignaler säga att det handlar om intimitet. Och frågan är – vill vi det? Som hälsningsfras?

Jag tycker om kramar. Och jag kramas rätt mycket. Men det är inte alltid problemfritt, av flera skäl. Det finns människor som inte tycker om att ha den typen av kroppskontakt. Någonsin. Oavsett med vem. Eller kanske föredrar att ha den typen av kontakt med några få.

Själv känner jag att det finns människor jag inte vill vara så nära, inte ens som en 2 sekunders hälsningsfras. Och så finns det de som använder vårt hyfsat nya sätt att hälsa som en grov möjlighet att komma lite ”för” nära och då med en sexuell underton. Nu pratar jag inte om en ömsesidighet, utan om att ta någon tar för sig, för sin egen skull. Egoistiskt och utan hänsyn till den andra personen.

Den nya svenska hälsningsfrasen kan helt enkelt användas för att krama lite för länge och/eller för att låta händer glida över kroppsdelar som normalt sett inte blir berörda vid en hej-vad-kul-att-se-dig kram.

Det där med att ta chansen att hårt trycka sin kropp mot min, gärna med fokus på nederdelen av bäckenet, att låta handen glida över min rygg, min rumpa eller baksidan av mitt lår är inte trevligt. NOT OK! Alternativt krama överkroppen riktigt hårt för att sen låta blicken gå ner mot den ihoptryckta bysten. Ett agerande som alltid inkluderar ett flin och en sliskig kommentar.

Behöver jag nämna att dessa personer endast kramar personer de ser som några de vill ha sex med/sexualiserar? Har aldrig sett att dessa snubbar (ja, det handlar om män-surprise, surprise) kramat någon i personalgruppen eller vänskapskretsen av sitt eget kön (och ja, de råkar ofta vara heterosexuellt orienterade).

En varm kram är underbart! Det är med respekt. 

En kram där någon ”passar på” att tafsa, stryka, klämma, kommentera nedvärderande är långt ifrån respekt. Faktum är att jag där skulle föredra att använda en Spock-hälsning. Dvs man separerar långfinger från ringfinger och håller upp handen i en hälsning. Den har fördelen att den syns även på några meters avstånd. Kanske t om på 500 meters avstånd om jag står på en låda och delar ut kikare.

Så fundera över hur och varför du använder kramar! Är det för att du tycker om att känna genuin värme flöda mellan människor, att det är ett behagligt sätt att hälsa eller är det för att du skiter i om du fyller din medmänniska med obehag bara för att du vill ta chansen att tafsa lite?

”Liv long and prosper”.



söndag 2 augusti 2015

Att stå upp för dem som inte kan
- djupa biverkningar av Pride


Pride är information och diskussion, allt från vad läkare bör veta om hbtq till hur svenska företag kan göra skillnad i världens näringsliv när det handlar om hbtq och värderingar. Lugnt, upplysande och intressant. Och ibland får jag frågan – ”Behövs verkligen Pride? Det är väl överspelat vid det här laget?”

Under ett av minglen undrade någon om jag inte skulle gå med i Prideparaden i sektionen ”Marching for those who can´t” på lördag. ”Tyvärr” sa jag, ”jag ska med båten till Gotland” Men sådana petitesser bekymrade inte min samtalspart. ”Äh, Anna – du kan boka om!” Och det kunde jag ju faktiskt!  

Paraddagen
Lördagen började lugnt i min lilla lya på Kvarnholmen. Frukost med vy över Stockholms infart, båtar som puttrar förbi och vind i träd såväl som i segel. Dricker mitt kaffe och känner livsandarna vakna.

En stund senare sitter jag på bussen till söder.  Redan vid Slussen ser jag dem: människor med Prideflaggor, underbara utstyrslar, glitter överallt: i ansiktet, på kroppen, som regnande konfetti men framför allt – i ögonen. GlitterGlädjeÖgon!

Efter en stunds letande hittar jag min sektion i tåget. Jag får på mig en t-shirt med trycket ”Marching for those who can´t”, jag greppar bestämt en insamlingsbössa.

Att marschera för dem som inte kan
Vår sektion har nummer tre av nästan tvåhundra. Alla är klädda i svart och många har klistrat över sin egen mun med svart gaffatejp. Det är en tyst sektion. En tydlig manifestation för alla de i världen som inte kan leva öppet p g a diskriminerande lagstiftning/normer och där många riskerar sina liv om de avslöjas som hbtq personer.

Jag har valt att inte tejpa för min mun. Nu i efterhand är jag glad för det. För det var nog en av anledningarna till att mannen valde att stoppa just mig. 

Varför?
Han står vid gatan. Han har passerat medelåldern med god marginal och ser uppenbart förvirrad ut. Han kommer fram till mig och säger: ”Varför? Jag ser att många har tejpat för munnen - varför?”

Mitt svar är enkelt: ”För att visa att väldigt många hbtq personer tystas och osynliggörs i världen. I ett antal länder kan du dödas för att du är homosexuell. Vi marscherar helt enkelt för dem som inte kan.”

Han tittar mig i ögonen och säger: ”Jag är en av dem”. Sen tar han ett stadigt tag i min hand, kramar den och säger: ”Tack! Tack för att ni gör det här”.

Jag kramar hans hand tillbaka, säger lågt ”Tack” och går vidare. Något är annorlunda. Jag känner inte längre marken under fötterna. Jag är någon annanstans.

Nu vet jag 
Helt plötsligt vet jag varför jag sa Ja istället för nej, varför jag bokade om en båt, varför jag är just på den plats jag är, varför jag går just i den här sektionen och ta mig sjutton vet jag också varför solen bara störtskiner just idag, under sommaren där det mest regnat.

Jag har mött en främling som på mindre än minut tog ett kliv in i min själ och fick hjärtat att växa. Tack du okände för att du stannade mig, tack för att du vågade berätta och tack för att du lät mig förstå att det vi gör spelar roll.

Och jag hoppas att du som tog min hand nästa år kan gå med oss. I stolthet och med glädje. För allas rätt att vara den de är. För att kärleken är större än hatet. Alltid.

Och för dig som tror att Pride inte behövs – det gör den – i hela världen.

Happy Pride!

söndag 31 maj 2015

Relationer – om logik, känslor och mystiska personers tråkighet Del III



I mina två tidigare blogginlägg på temat ologik i relationstänkandet har jag beskrivit tankemönster som inte är logiska och som skapar situationer som är starkt begränsande för relationer. Men vad gör den här föreställningen med oss och våra relationer?

Det inneboende förtrycket i kärleksnormen
Kärleksnormen, som den ser ut traditionellt, minimerar, förtrycker och osynliggör oss som människor, våra känslor och relationsformer.

Kärleksnormen förutsätter ett antal saker:
monogami (du ska bara ha sex men en enda person i hela ditt liv); heterosexualitet (du ska bara ha en partner av det andra könet); barn (vi ska vilja ha och skaffa barn - annars ses inte vårt liv som komplett), penetrationssex (vi ska ha sex med heterosexuell penetration och mannens orgasm som höjdpunkt – andra sexuella handlingar ses som ”förspel” dvs har lägre mindre status) o s v.

Men vad händer om vi ändrar synsätt och tar bort gamla teorier?

Jag tror inte att ett förändrat förhållningssätt kommer att betyda en stor omvälvning i hur vi faktiskt lever. Alla kommer inte välja att leva med flera partners (polyamoröst) eller sväva ut sexuellt. Vi kommer inte att få fler kraschade äktenskap (50% går sönder idag) och fler familjetragedier.

Men ett ändrat synsätt kan få oss att se fler relationer som viktiga. Vi kanske kommer våga möta fler slags personer, få fler upplevelser och lite färre besvikelser.

Dessutom förhoppningsvis – fler nära relationer. Som är på riktigt och inte liknar Hollywoods filmvärld.

Nära relationer
Men för att ändra vårt synsätt måste vi börja med att titta på vad ”ärligt och nära” har för konsekvenser. De flesta människor säger sig vilja ha en ärlig och nära relation. Samtidigt som de inte någonsin vill blotta sig själva. Eh?

Hur kan relationen någonsin bli nära då? Jag menar inte att vi ska vända oss ut och in vid ett första möte. Men många vill vara ”hemliga” i sina relationer, även när relationen är många år gammal.

”Man ska inte veta allt om varandra”. Nähä? Vad betyder det? Vi kan ju inte veta allt om oss själva ens. Kommentaren ”Man ska inte veta allt om varandra” har en innebörd av ”hemligheter” - min partner ska inte få veta allt, dvs jag behåller makten.

Dras du till mystiska personer som inte vill blotta sig, ler hemlighetsfullt när du frågar konkreta frågor om deras person? Känner du att personen sitter på någon slags ”hemligt, djupt, inre”? Ett djup, känslor som du – och bara du ”DEN ENDE” - kan få del av och/eller förväntas locka fram.

Sanningen är att en person som aldrig blottar sig förmodligen använder ett maktspel. Genom att hålla garden uppe behåller hen makten. Samma person vill oftast att den andre ska visa sig helt - i hjärta, tanke och själ. Hen vill ha partnerns fulla fokus och förtroende, men ger ingenting egentligen tillbaka.

Om en person, oavsett könsidentitet, kör på ”mystik” i någon form är mitt råd att du ska dra fortare än kvickt. För hur ska du/ni kunna skapa en öppen, nära och ärlig relation under sådana förutsättningar? Den ene ger allt och den andre ingenting.

För du är väl värd att ha en nära relation, där samtliga involverade tillåts växa och utvecklas? Tänkte väl det!

Första steget i att ändra beteenden är få syn på dem. Nästa gång du ser en mystisk person. Se efter om det egentligen finns så mycket bakom slöjorna.

Ps: Personer som försöker producera en ”air” av mystik runt sig, betyder ofta att de försöker lägga rökridåer över sin inneboende t.r.å.k.i.g.h.e.t. En teori som efter mina 51 år i livet aldrig kullkastats. Så. Cut the crap. Be real. Du har allt att vinna.

Ps 2: Och skulle du nu vara tråkig. Det finns säkert en eller fem personer som dras till dig i alla fall utan eventuella rökridåer. Ds

fredag 29 maj 2015

Relationer – om logik, känslor och mystiska personers tråkighet del II


I mitt förra blogginlägg funderade jag över en del faktorer som verkligen inte är logiska i våra sätt att se på relationer. Som egentligen bara är fria konstruktioner utan logisk grund.

Tankar som att vi kan inte älska flera. Eller att det bara finns en enda person som är rätt för mig. Och att man alltid är otrogen om man har sex med någon annan än sin livslånga partner.

De här konstruktionerna har många stödteorier som är lika ologiska.

Låt oss säga att vi väljer att ha sex med fler än en fast partner (”otrohet” eller ”öppna relationer”). Då säger stödteroing att ”om det verkligen vore så att de älskar varandra, på riktigt, skulle de ju inte vara otrogna/attraheras av andra”.

Dvs vi fortsätter, med en dåres envishet att hävda att det bara finns EN prins eller prinsessa för oss alla. EN enda.

Med de flesta av oss haft flera kärlekar, av olika sort genom livet. Kärlekar som kanske varit fantastiska, blir snabbt förringade och förpassade till papperskorgen när nästa kärlek kommer. Därför att vi är itutade att den tidigare ju inte kan ha varit ”den rätta”.

Tänk om den var det? Den kanske var rätt, där och då. Och kanske också framåt om vi vågade se relationer på andra sätt.

Att bli absorberade
Tanken på den ENDA rätta ställer till det också på andra sätt. Det innebär t ex att så fort vi känner attraktion, måste vi erövra eller uppslukas av just den personen. Och ingen annan.

Vi går miste om ett antal upplevelser, samtal och möten. Vårt fokus på en enda medverkar till såväl underdrifter som överdrifter. Vi får förstorar upp händelser och ageranden (som ord, gester, blickar). Vi förminskar eller nonchalerar negativa eller destruktiva beteenden hos den andre/a. Allt för att pressa in personer vi ser som attraktiva i facket ”den rätta/e”. För det måste hen ju vara (!) för att vi ska kunna ha sex. Särskilt om vi är kvinnor. Jo, för "fin flicka" syndromet är i allra högsta grad närvarande även 2015. 

Det absorberande beteendet medför ofta rejäla felbedömningar och besvikelser. Istället för öppenhet för olika slags möten, stänger vi in såväl oss själva som den andra personen.

Konkurrenstänkandets konsekvenser och ologiskhet
Och så den mest ologiska av alla stödteorier – konkurrenstänkandet. Jag måste konkurrera med potentiella eller befintliga partners. Men vänta, om det bara finns en enda som är rätt, varför måste jag då konkurrera, då är det ju självklart att det är vi?  Och om det finns flera rätta (kanske samtidigt) då går jag ju inte miste om den STORA kärleken även om det finns andra partners i bilden.

Konkurrenstänkandet är otroligt vanligt. Jag ser den varje dag så fort den heteronormativa radarn går igång. Mannen som inte känner kvinnan, men med sitt krosspråk markerar revir – så att andra män inte vågar närma sig.

Kvinnan som bokstavligen talar inte tillåter andra kvinnor att närma SITT rov – förlåt – sin kanske kommande ENDA kärlek. 

Det blir en total ickerespekt av andra. De missar trevliga samtal och vänskapsrelationer i sin iver att konkurrera.

Och de personer som lever i andra relationer än traditionellt monogama (de finns), får hela tiden hantera en brist på respekt som uppkommer.

En kvinna som är beredd att bejaka sitt intresse för flera personer, blir sedd som ”lättillgänglig/lättfotad”. En man som en riktig ”player”.

Bägge behandlas respektlöst eftersom den relation de har inte ses som ”äkta” utan att de inte träffat ”rätt” - inte hittat DEN ENDE.

Märkligt nog har jag träffat väldigt många som på en minut vet, att de, just de och ingen annan, är ”DEN ENDE” och då går in med svärd, hjälm och sågklinga.

Och jag frågar mig: Varför? För OM det nu bara finns EN RÄTT person, så behövs det väl inte konkurreras? Väl?

torsdag 28 maj 2015

Relationer – om logik, känslor och mystiska personers tråkighet

Drakar gjorda av konstnär Niko Caspers.

Detta är det första inlägget av tre där jag funderar över föreställningar kring känslor och beteenden i kärleksrelationer. Många hävdar ju att det inte finns logik när det handlar om kärlek. Jag säger att att det finns! Vi vill bara inte se logiken. Är det dags för ett paradigmskifte i kärleksrelationer?

Redan tidigt funderade jag över det här med relationer. Jag reagerade och förväntningar och beteenden som inte gick ihop, inte verkade logiska.  

Tidningen Starlet lärde mig tidigt (från ca 11 års ålder) att jag:
  1. Förväntades träffa en MAN (kön och heterosexualitet var uppenbarligen viktigt)
  2. Vi skulle bli BLIXFÖRÄLSKADE
  3. Denna relation skulle vara RÄTT
  4. Den skulle vara DEN ENDA RÄTTA
  5. Och - det visste man direkt. Stjärnor började snurra runt ens huvud när man såg personen. (Vilket i sig var förvirrande eftersom stjärnor också kunde skildra hjärnskakning. Särskilt om man läste tidningen Min häst)
Samtidigt med idén om den stora kärleken, kom berättelsen om (den förväntade) svartsjukan. Svartsjukan skildrades som en fullkomlig självklarhet.

Vi skulle känna svartsjuka och vi skulle absolut agera på känslan. För man visste ju aldrig – rätt som det var kunde en annan kvinna/tjej, förmodligen mycket snyggare än jag, snorpa mannen i mitt liv. Han skulle dessutom då gå bakom ryggen på mig.

Jag fick inte ihop det. OM det nu finns EN enda rätt person som passar med mig, då var det väl inget problem? Då skulle vi väl veta det och inte luras? Då passar han ju inte med någon annan?

Och om den där MANNEN verkligen älskade mig – var det verkligen ett stort problem att han kysstes och vänslades med någon annan? Att ljuga och bedra finns väl inte där äkta kärlek finns?

Jag fick inte ihop logiken. Faktum är att jag nu, väldigt många år senare, fortfarande inte får ihop det. Och jag vågar nog hävda att ingen annan heller får ihop logiken.

Ändå väljer största delen av mänskligheten att leva med denna helt ologiska världsbild.

Det hela påminner om den tidigare geocentrisk världsuppfattningen att alla planeter kretsar kring jorden utifrån föreställningen att jorden var Guds skapelse. Alla indikationer på att planeterna i själva verket kretsade kring solen, bortförklarades av en mängd stödteorier som inte var särskilt logiska.

Så vad har vi för stödteorier när det kommer till relationer?

Otrohet/sexuell trohet och flera relationer genom livet
En av teorierna handlar om otrohet. Undersökningar säger att otroheten flödar. Och trots att vi ser och hör att ”de otrognas” berättelser ofta innefattar känslor för flera personer, hävdar vi kärlekens monopol. Det vill säga: vi säger att vi kan älska en och endast en person. I alla fall när sexualiteten är involverad.

Men tänk om allt bara är fria konstruktioner?
Tänk om vi visst kan älska flera innerligt och sexuellt? Tänk om det finns fler partners som vi passar med? Och tänk om otrohet inte egentligen finns – vad spelar det för roll om vi har sex med någon annan om min partner och jag har en sådan överenskommelse.

Hur skulle våra relationsmönster då se ut?